Why do we fall in love so easy? even when it's not right..
Varför läser man igenom konversationer med folk som sårat en? Gör man det bara för att utsätta sig för smärtan, för att man tycker man förtjänar den? Eller är smärtan ett bevis; ett bevis på att det var på riktigt. Vi vet att det inte kommer lindra saknaden.. Det kommer bara bli värre. Så varför gör vi det? Vad har gått fel i våra hjärnor för att vi ska utsätta oss för detta?
För kärlek överhuvudtaget egentligen. Hur kan något som skapar de mest fantastiska lyckorusen samtidigt driva en till de mörkaste tankarna. Man blir sårad mer än man får uppleva de där magiska stunderna; då plötsligt hela världen är logisk, alla pusselbitar ligger på plats.
Innan var det självklart, det är värt det. För de där ögonblicken då man bara är lycklig och svävar. Men nu ifrågasätter jag hela konceptet med kärlek.
Är chansen till lycka värt risken att bli sårad?