Det som var allt omvandlas till ingenting
Fjärilarna i magen omvandlas till slag
Leendet omvandlas till tårar
Den varma känslan omvandlas till en isande
Flörtade omvandlas till ignorerande
Det glada pladdrandet omvandlas till tystnad
Den konstanta ögonkontakten omvandlas till blickar ner i marken
Glädje omvandlas till sorg
Kärlek omvandlas till hat
Det går så fort. På två minuter kan allt förändras.
Mer än en fantasi
Att få ligga med mitt bröst mot hans, se in i hans ögon. Dra mina fringrar genom hans hår medans vi pratar om allt och ingenting. Känna varenda centimeter av hans kropp utantill, varenda födelsemärke, varenda ärr. Skratta och le så mycket att det gör ont. Att få känna hans armar runt mig och våra kroppar pressade mot varandra. Hans händer och läppar som utforskar min kropp. Att bli nertryckt bland kuddarna och bli kysst; först mjukt och kärleksfullt, sen hårdare och mer passionerat. Leka med hans fingrar och medans han pratar tänka "Jag är lycklig"
Jag drömmer om det, precis som alla de andra tjejerna. Jag hoppas att det i slutändan är mig han vill vara med. Jag kan inte släppa tanken fastän jag vet, han kommer aldrig bli mer än en fantasi.
Vad gör man när man inte orkar längre?
Finns det ett visst antal tårar man kan gråta i sitt liv? Och har jag då använt upp mina snart?
Finns det en maxgräns för smärta? Och har jag nått upp till den än?
Hur mycket sorg och smärta kan en individ uppleva? Tar det aldrig slut? När kommer lyckan och friheten? Och är det nära för mig?